Lagförslag mot tidelag på g!

Äntligen! I det nya förslaget på ändringar i djurskyddslagen så har man föreslagit ett förbud av sexuella övergrepp mot djur. Det är något som många arbetat för under många år.

Under 2007 började jag infiltrera ett av de nätverk som existerade och dessvärre fortfarande existerar som utnyttjar djur sexuellt.

Det var en chock för mig att se hur många det är som utnyttjar djur sexuellt i Sverige idag och dessutom gör det lagligt. Det var inte roligt att låtsas vara en av dem, men det förde mig allt djupare in i deras kretsar och med allt material så kontaktade jag Expressen och det blev ett stort avslöjande under flera dagar med löpet som kulminerade med rubriken: "Jordbruksministern backar - nu ska djursex förbjudas!"

Den lagändring som presenterats är ett resultat av det och jag är väldigt stolt och glad över min del i det hela. Det gjorde samtalen, de vidriga bilderna och filmerna på djur som våldtas och de timslånga chattarna med dessa människor värt det hela.

Trots att ett förbud nu ligger framför oss så fortsätter våldtäkterna mot djur och vi måste göra allt i vår makt för att spåra upp dem och stoppa dem, på ett eller annat sätt.

Här kan du läsa en av de artiklarna.

Jag avslutar med en bild på en av de hundar som just nu utsätts för våldtäkter. Vi måste sätta

stopp för det här, för hennes och de andra djurens skull.

Till minne av Barry Horne

Bloggen har legat lite på is. Jag har alldeles för lätt för att ta på mig för mycket och att hinna med att arbeta för djurens rättigheter och samtidigt skriva blogginlägg blev för mycket, men eftersom flera personer bett mig att fortsätta så är jag här igen.

Sedan sist så har jag varit i England, ett land som i mångt och mycket fostrat mig och gjort mig till den aktivist jag är idag. Först gången jag åkte till England så var jag 15 år gammal och klev in i en värld som fascinerade mig något oerhört. Jag mötte människor som levde sina liv för att hjälpa djuren och tillsammans med en jämngammal vän arbetade jag på ett djurhem hela dagarna och på helgmorgonarna så var vi ute och saboterade rävjakten, så kallat hund sabotage och när vi inte gjorde det demonstrerade vi mot diverse djurplågare.

En av de personer som var aktiv i England var Barry Horne, en hyvens kille som kämpade dag och natt för djuren. Han avtjänade ett fängelsestraff på 18 år, det hårdaste som någonsin utdelats till en djurrättsaktivist i England, då engelska staten var fast beslutsam om att tysta honom och hans aktioner. Det hjälpte inte. Under sitt fängelsestraff inledde Barry en hungerstrejk för att få ett slut på djurförsöken. Men Barry var realist. Han visste att hans hungerstrejk inte skulle förbjuda djurförsöken, men han visste också att hans hungerstrejk skulle väcka en protestvåg utan dess like.

Och mycket riktigt, det var precis vad den gjorde. Demonstrationer urartade allt som oftast i rena fritagningar där katter, hundar och marsvin räddades rakt under näsan på polisen från olika djurförsöksuppfödningar och laboratorier.

Barry Horne var en vän till mig och kommer alltid att förbli en inspiration. I ett av hans sista brev till mig skrev han om glädjen över vetskapen att det svenska djurförsökslaboratoriet Smittskyddsinstitutet (SMI) skulle läggas ned. Men som vanligt svek politikerna aporna och de övriga djuren där, i det här fallet var det Miljöpartiet som svek djuren på ett sätt som man inte trodde var möjligt.

Men jag tycker det tydligt symboliserar det samhälle vi lever i. Vi tillåts protestera, men så fort vi börjar bli effektiva och uppnår förändringar så gör man sitt yttersta för att slå ned oss, oavsett om vi arbetar inom eller utanför lagen. Just därför får vi aldrig ge upp.

Den 5 november var det 10 år sedan vi förlorade Barry Horne. Jag åkte till England för att hedra honom på hans minnesmarch och för att demonstrera utanför ett av världens vidrigaste djurförsökslaboratorier, Huntingdon Life Science (HLS). RIP Barry Horne.

Bacill, Bacillusk och Baloo - tre apor räddade från SMI

I mitt första inlägg berättade jag om min första demonstration någonsin vid Smittskyddsinstitutet (SMI) i Stockholm. Det verkar fortfarande vara många som inte vet vad som försigår där och jag kommer aldrig att sluta berätta om det.

Under årtionden har aphållningen på SMI kritiserats. Aporna levde i burar små som garderober i en fönsterlös källare.

Trots protester från allmänheten och det faktum att Jordbruksverket krävde att anläggningen skulle avvecklas satsade regeringen pengar på ett nytt aphus som även det är uselt ur djurens synvinkel. Den nya byggnaden stod klar 2003 och kritiserades hårt av Jordbruksverkets primatgrupp som bland annat menade att det nya apcentret ”inte motsvarade ett modernt primatcentrum genomsyrat av omtanke för djuren”.

SMI:s försök på apor är mycket kontroversiella: År 2000 skrev Aftonbladet att ”Smittskyddsinstitutet förbjuds ha försöksapor” och att ”djurplågeriet stoppas”. Bakgrunden var att att SMI sedan 1994 inte uppfyllt kraven i djurskyddslagen och att aporna farit illa. Dessutom hade SMI ljugit för Jordbruksverket angående storleken på burarna som aporna satt i. Jordbruksverket gick så långt att de ”ifrågasätter SMI:s kompetens att överhuvudtaget ägna sig åt djurförsök”.

De allra flesta apor på SMI lever i två meter höga burar som är ungefär lika små som tre normalstora garderober. De sitter antingen parvis eller i grupp. Ett litet antal individer har också möjlighet att få frisk luft genom att vara i en utomhusbur, men detta gäller bara de apor som ingår i vissa typer av försök.

Ett krav från Jordbruksverket för att SMI ska få behålla sitt tillstånd att utföra försök på djur är daglig träning för provtagningar. För att kunna fångas in för nedsövning och provtagningar så tränas aporna för ”samarbete” med så kallade ”klicker” (syftet är att de självmant ska räcka fram den arm de ska bli stuckna i för att sedan få en belöning), men det förekommer ännu att aporna måste fångas in till exempel med hjälp av skjutbara bakstycken i burarna.

SMI erkänner själva att de inte uppfyller Jordbruksverkets krav.

I slutet av 2007 tog sig apan Nora på SMI in bakom ett rörligt bakstycke på sin bur och blev fastklämd under skivan mot burfronten och därefter kvävdes den till döds. Obduktionen visade blödningar i halsregionen och luftstrupen.

Den här apan var en av många apor som dött i samband med en ”olycka” på SMI under de senaste åren.

För fem år sedan köpte SMI in 50 nya apor och när de leverades visade det sig att fyra av dem låg kvävda i burarna.

Under 2005 dog minst en tiondel av försöksaporna på SMI av orsaker som inte var kopplade till försöken. Flera apor på SMI har dött på grund av Smittskyddsinstitutets slapphänta hantering och kontroll av aporna. Två apor avlivades efter att de fått sårskador på benen, en apa avled efter att ha fastnat i en bur, en annan apa dog på grund av avmagring och diarré och en apa på grund av förstoppning. Om tillsynen på SMI fungerat så borde personalen upptäckt sårskador och avmagrade djur i tid.

Under 2008 fick apan Della avlivas på grund av en kronisk inflammation i knälederna som gjorde henne rörelsehindrad. Apan Ester skadades så svårt efter att SMI satt ihop apor som inte fungerade som grupp att hon efter en attack av burkamraterna fick avlivas 2008. Apan Mops avlivades samma år på grund av en kraftig avmagring och en tarmsjukdom.

Apan Monroe dog på grund av att en kedja i buren fastnat runt halsen 2009.

Lord avlivades på grund av kraftiga rörelseproblem, troligen orsakat av traumatisk rygg-eller huvudskada år 2009.

Hur kan en institution som SMI fortfarande få använda apor i försök? Det är för mig obegripligt och för mig känns det precis som det skulle sitta barn inlåsta som dagligen torterades.

Även om det ibland känns nattsvart så måste vi försöka hitta orken att kämpa och minnas de små framstegen. Ett sådant var när jag under sensommaren 2009 fick reda på att det fanns tre apor på SMI som snart skulle vara "förbrukade". De var äldre än de flesta andra apor på SMI, de hade varit med i flera olika försök och den främsta anledningen till att de fortfarande var vid liv var för att de var lättare att hantera än många andra apor på SMI och för att det fanns personer bland djurvårdarna som fattat tycke för dem.

Men nu hade de inte lång tid kvar och det sista man gör när gör sig av med apor på SMI är att tömma dem på blod och sälja till läkemedelsföretag. Inom loppet av en dag hade vi försäkrat oss om att SMI visste att vi hade ögonen på dessa apor och att de inte skulle kunna avliva dem utan att betala ett högt pris för det. Så efter förhandlingar lyckades vi slutligen få de tre aporna som med hjälp av Animal Defenders International skickades till ett djurhem i England där de nu lever ett ganska bra liv.

Jag avslutar med ett brev från djurhemmet samt en liten film;

"De tre B:na anlände till Lakeview Monkey sanctuary i december 2009 efter att de räddats från Smittskyddsinstitutets djurförsökslaboratorium. Deras tid som försöksdjur var över och de stod i kö för att avlivas, men som tur var för dem så startade Djurrättsalliansen en kampanj och en dialog för att få dem frisläppta. Efter att två anställda från SMI komiskt nog kommit till djurhemmet och inspekterat det så bedömde det att att det var lämpligt för dem och de godkände det.

Vi bestämde tidigt att vi inte ville att de skulle ha kvar sina slavnamn så honorna Bacill och Bacillusk heter idag Betty och Boo. Hanen Baloo lyssnar så väl på sitt namn så han fick trots allt behålla det.

När de tre b:na anlände så fick de bo i en karantän de första 6 månaderna, men det var en enorm skillnad i deras livskvalite redan där. De hade tillgång till två platser inomhus samt en stor uterasthage och de hade möjlighet att välja om de ville vara ute eller inne.

Deras första upplevelse utomhus för dem var väldigt spännande för dem... Hanen Baloo ledde vägen och betty och Boo smög försiktig efter. När de kom ut i hagen så upptäckte några av de andra aporna på djurhemmet dem och började skricka och hälsa på dem. De tre B:na tittade storögt sig omkring utan att förstå vad det vad som hände. Efter några minuter utomhus tyckte de att det fick räcka och sprang snabbt in till tryggheten igen.

Det här pågick i ett par dagar, innan dess att de kände sig trygga i sin omgivning.

De kommande veckorna fick de uppleva saker som vi är övertygade om att de aldrig tidigare fått vara med om. Geonom att titta på deras reaktioner så var det tydligt för oss att det var en helt ny värld för dem. Varenda gång en fågel flög över deras voljär så duckade de. Och när det regnade och de andra aporna tog skydd så satt de kvar utomhus med öppna munnar och tungorna utsträckta och drack regndropparna och så fort solen skiner så solar de och gör varandra fina i pälsen.

När det nu har gått ett tag så märker vi en stor förändring i apornas beteende. När de först kom till oss så saknade de helt ett naturligt kroppsspråk och de verkade inte heller kunna uttrycka sina känslor på samma sätt som andra makaker. De var väldigt tillbakadragna utan någon som helst livsgnista.

Inom loppet av några månader så såg vi hur se sakta men säkert började ta för sig av vad livet hade att erbjuda dem. De började inse att det fanns människor som inte ville dem illa, som inte ville hålla fast dem och tortera dem i plågsamma försök. De började också återfå mer naturliga beteenden för apor, som att göra läten och kommunicera med varandra och andra apor, ansiktsuttryck och små bus.

Även individuellt började nu de 3 B:na utveckla sina egna personligheter. Baloo, den stora hanen, är ledaren för gruppen. Det bästa han vet är att ligga och gunga i sin hammock en solig dack samtidigt som tjejerna putsar hans päls. Han är alltid på sin vakt och har koll på vad som händer i omgivningarna. När han får syn på något utöver det vanliga i skogen utanför voljären - som den vilda räv som bor där - så skriker han så högt att varenda apa, människa och annat djur på hela djurhemmet inte kan missa att han varnar för fara. Han är en väldigt snäll och varsam apa och kommer alltid fram till nya människor för att välkomna dem. Han gillar att sitta över besökare i voljären, och titta vad som händer och lyssnar nyfiket på vad som sägs. Om han hör sitt namn nämnas är han snabb med att hoppa ner för att se om det erbjuds något smaskigt att äta.

Boo är den mest timida av de tre aporna. Hon är alltid sist fram till maten och håller sig undan människor och går inte fram till maten så länge det finns en människa kvar i voljären. Hon vågar helt enkelt inte lita på människor på samma sätt som Baloo och Betty. Gud vet vilka hemskheter hon har fått utstå för att ha sådan rädsla för människor. Vi hoppas att beteendet ska släppa med tiden som för de andra två.

Boo har ett väldigt nära förhållande till Baloo och följer honom vart än han går och sitter alltid vid hans sida, som om han är hennes försäkring om att hon är trygg, precis som hon gjorde i buren på SMI. Hon är är väldigt blygsdam och snäll liten apa som gör saker i sin egen takt och på sitt eget sätt, något hon har möjlighet till hos oss.

Bettys personlighet är helt otrolig. Hon har en väldigt egen personlighet och gör precis det som faller henne in! Hon är inte lika nära Baloo som Boo är, men kan ändå gilla att sitta med de andra och putsa Baloos päls. Om man irriterar Betty så ligger man illa till! Hon visar tänderna och hoppar mot en, och det är signalen att man ska backa undan. Hon skulle aldrig låta någon bestämma över henne.

Some en grupp så fungerar de tre B:na väldigt bra ihop. De putsar varandras päls, delar maten rättvist och sover tillsammans på nätterna.

För ett par månader sedan så skadade Baloo sin svans då han fastnat med den på en gren. Trots att han fick veterinärvård så läkte den aldrig, då han hela tiden hittade på nya sätt att fingra på såret. Det resulterade i att Baloo fick opereras och hans vanstipp fick amputeras. När han återvände från operationen så tog Betty och Boo väldigt varsamt hand om Baloo och vårade honom när han återhämtade sig, vilket tog ett par dagar. De satt på varsin sida om honom för att hålla honom varm och klappade på honom till dess att han somnade. Ders omvårdnad och uppmärksamhet gjorde att Baloo snart var sig själv igen.

I Januari 2011 flyttade de tre B.na in i sin nya, fantastiska voljär. Den har ett stort natthus för dem att sova i och en stor utomhusvoljär. Den är fylls av sysselsättning som däck, stegar, lianer i form av plastband som de älskar, trädstammar och mycket annat. Marken täcks av gräs och buskar, som lockar dit insekter som de äter. De gräver också i marken efter rötter och skott, vilket ger dem en bra sysselsättning. Hela inhägnaden ligger i ett fint skogsbryn med utsikt över en samm som regelbundet besöks av vilda rådjur, rävar och fåglar. De har ett favoritställe högst upp i en hörna där man ofta finner dem alla tre då de spanar ut för att se vad som händer i skogen. Under de varma sommarnätterna nu i somras så satt de där ändå tills det blev mörkt och roades av att se fladdermössen flyga omkring.

Deras diet består framförallt av grönsaker, då de inte är så förtjusta i allt för mycket frukt. Den frukt de gillar är vindruvor, bananer, apelsiner och jordgubbar. Grönsaker däremot älskar de och speciellt förtjusta är de i morötter, sallad, gurka och brocolli.

De får mat 3 gånger om dagen och frukosten består antingen av speciellt pellets för primater, nötter eller torkad frukt. Till lunch blir det en stor skål med frukt och grönsaker och middagen består av olika säd och nötter. De äter även en del insekter som finns i voljären och Baloos första möte med en myra var väldigt underhållande då han hade en stor myra på sin tunga och sprang omkring och försökte desperat få bort den. Han har nu lärt sig att han måste krossa myran mellan fingrarna innan han stoppar den i munnen.

Deras dagar på djurhemmet bestämmer de själva över. De kan gå ut när de vill i sin voljär, vilket de oftast gör i gryning, och gå in igen i huset vilket brukar vara när natten närmar sig. Deras mat göms och sprids både inomhus och utomhus, så de dels kan äta den när de vill och så de får stimulering när de letar efter den. Resten av tiden brukar de klättra, skrapa bort barken från trädstammarna och undersöka om det finns några insekter där, de putsar varandra och socialiserar, tar en och annan tupplur och kommunicerar med de andra räddade aporna på djurhemmet genom att ropa saker till varandra.

Vi hoppas att vi ger de tre B:na det närmaste deras naturliga liv som de kan komma. Vi hoppas att detta är början av deras liv med många fina år framför sig och vill tacka er i Djurrättsalliansen som har gjort detta möjligt och snälla, fortsätt kämpa för de apor på SMI som inte haft samma tur som de tre B:na."

Se en film med de tre räddade aporna här.

Det började för 20 år sedan...

Idag, den 4 oktober, är det Djurens dag.

En internationell aktionsdag för djuren. För mig betyder denna dag så mycket mer än så. Det är exakt 20 år sedan jag deltog på min första demonstration för djurens rättigheter. Ibland kan jag fråga mig om jag hade någon som helst aning om vad jag gav mig in på när jag gjorde det! Jag stod där 14 år gammal utanför djurförsöks-laboratoriet SBL (som idag heter SMI). Jag hade sett bilder på hur aporna hade det därinne och fällt en och annan tår över deras öden och här stod jag nu, tilldelad en skylt och utan att känna en enda kotte. Men känslan inom mig var helt makalös - jag kände att jag hittat rätt. Att det var det här som var meningen med mitt liv, att göra en skillnad för dom som inte kan föra sin egen talan. Dagen därpå hamnade jag till och med på en bild i Svenska Dagbladet (om man kisar riktigt noga kan man se mitt lilla ansikte i bakgrunden.

När jag var yngre så var min allra största önskan att få bli gammal nog att kunna ses som vuxen. Då skulle vuxenvärlden inte kunna förlöjliga mitt engagemang för djuren och skylla bort det på min ungdom. Idag är det inte ovanligt att jag kallas "pappa" av både poliser och andra aktivister i samband med olika protester och jag önskar bara att det fanns betydligt fler i min ålder. Vi blir fler och fler och det är så viktigt att vi behåller alla som kommer in i djurrättsrörelsen, gamla som unga.

Med åldern kommer ofta en lagom dos vishet och man börjar se saker med andra ögon och jag förstår att det är lätt att få andra prioriteringar i livet. Vissa vill skaffa familj och många vill känna att de har en trygghet med ett eget hem, ett jobb och en ordnad ekonomi. Den delen har jag förståelse för. Men jag har svårt att förstå varför det ska vara synonymt med att inte alls engagera sig för djuren längre?

Många av mina äldre vänner har idag helt och hållet sluta engagera sig. Hur kommer det sig?

Jag tror att den radikala djurrättsrörelsen måste ha mer självkritik på den punkten och vi måste inse att vi inte kommer någon vart med att skuldbelägga folk som inte orkar vara superaktiva, som inte är perfekta och försöka ha en viss förståelse för att det finns mer i de flesta människors liv än djurrätt.

Min önskan är att djurrättsrörelsen ska vara en plats att kunna åldras i där man alltid är välkommen. Kanske har man en period i livet där man måste plugga intensivt under några år, eller där du måste jobba en massa eller ta hand om en sjuk familjemedlem. Det är och måste alltid vara okej. Det är en kort tid av ditt liv. Det är ganska troligt att du har mycket mer tid under en annan period av ditt liv där du kan göra mer. Men samtidigt kanske det också är möjligt att fortfarande vara aktiv, men inte lika aktiv? Om man jobbar mycket så kanske man istället kan bidra ekonomiskt? Om man flyttar ut på landet med sin familj så kanske man kan ta hand om djur som behöver nya hem? Kanske kan man gå på ett par demonstrationer om året istället för två i veckan? När man sitter där på jobbet och slösurfar på Facebook kanske man kan posta lite länkar om viktiga djurrättsämnen eller skriva en insändare och skicka iväg?

Uttrycket "många bäckar små" stämmer verkligen här.

I England har jag vänner där de är familjer med tre generationer djurrättsaktivister. Visst låter det underbart och det är möjligt även här!

Vissa av oss lever djurrätt. Det är helt enkelt så och något som jag funderat över är just drivkraften hos de personerna. Jag är en av dem där mycket av livet kretsar kring djurrätt och arbetet för djuren och det har gjort att jag fått en ledande roll i djurrättsrörelsen. Det är inte något som jag någonsin bett om eller eftersträvat, utan det har bara blivit så. Men det gör mig inte speciell, jag hade kunnat vara vem som helst.

Jag har träffat alldeles för många förtryckta djur för att kunna blunda för vad jag sett. Rävarna på pälsfarmen som jag såg in i ögonen när jag var barn samtidigt som jag hörde deras desperata skrik, råttorna som räddats från försökslaboratorier som efter ett liv som fria individer somnat in i min famn med våt päls från mina tårar, grisarna som kravlat runt i skit på djurfabrikerna - jag har lovat dem alla att aldrig ge upp. För vad händer om vi slutar kämpa för dem?

Vi har alla olika sätt att få motivation. Min drivkraft är att jag inte kan hantera orättvisor och det har jag aldrig kunnat göra. När jag ser något som är fel så vill jag bara skrika rakt ut och hela jag skakar av ilska och frustration. Så kändes det första gången som jag såg rävar på en pälsfarm när jag var barn och exakt samma känsla får jag fortfarande när jag ser olika former av djurplågeri.

Djurrättsrörelsen i Sverige är fortfarande väldigt ung. Den mer moderna djurrättsrörelsen kan dateras till sent 70-tal, med en ny våg under tidigt 90-tal när begreppet "veganer" eller "militanta veganer" etablerade sig. Trots det så har djurrättsrörelsen uppnått så oerhört mycket och segrarna växer sig starkare hela tiden.

Samtidigt som jag efterlyser fler äldre personer i djurrättsrörelsen så måste jag samtidigt säga hur oerhört tacksam jag är över den nya generationens djurrättsaktivister! Jag får träffa så många härliga ungdomar som brinner för djurens rättigheter och empati verkar aldrig bli omodernt. Den finns alltid där och kommer alltid att göra det så länge som djur utsätts för orättvisor. Varje tid har sina hjältar och mina hjältar är alla ni som slutat acceptera de normer som gör djurens liv till rena helveten. Vetskapen om att ni finns därute gör att jag sover gott om nätterna.