Idag, den 4 oktober, är det Djurens dag.
En internationell aktionsdag för djuren. För mig betyder denna dag så mycket mer än så. Det är exakt 20 år sedan jag deltog på min första demonstration för djurens rättigheter. Ibland kan jag fråga mig om jag hade någon som helst aning om vad jag gav mig in på när jag gjorde det! Jag stod där 14 år gammal utanför djurförsöks-laboratoriet SBL (som idag heter SMI). Jag hade sett bilder på hur aporna hade det därinne och fällt en och annan tår över deras öden och här stod jag nu, tilldelad en skylt och utan att känna en enda kotte. Men känslan inom mig var helt makalös - jag kände att jag hittat rätt. Att det var det här som var meningen med mitt liv, att göra en skillnad för dom som inte kan föra sin egen talan. Dagen därpå hamnade jag till och med på en bild i Svenska Dagbladet (om man kisar riktigt noga kan man se mitt lilla ansikte i bakgrunden.
När jag var yngre så var min allra största önskan att få bli gammal nog att kunna ses som vuxen. Då skulle vuxenvärlden inte kunna förlöjliga mitt engagemang för djuren och skylla bort det på min ungdom. Idag är det inte ovanligt att jag kallas "pappa" av både poliser och andra aktivister i samband med olika protester och jag önskar bara att det fanns betydligt fler i min ålder. Vi blir fler och fler och det är så viktigt att vi behåller alla som kommer in i djurrättsrörelsen, gamla som unga.
Med åldern kommer ofta en lagom dos vishet och man börjar se saker med andra ögon och jag förstår att det är lätt att få andra prioriteringar i livet. Vissa vill skaffa familj och många vill känna att de har en trygghet med ett eget hem, ett jobb och en ordnad ekonomi. Den delen har jag förståelse för. Men jag har svårt att förstå varför det ska vara synonymt med att inte alls engagera sig för djuren längre?
Många av mina äldre vänner har idag helt och hållet sluta engagera sig. Hur kommer det sig?
Jag tror att den radikala djurrättsrörelsen måste ha mer självkritik på den punkten och vi måste inse att vi inte kommer någon vart med att skuldbelägga folk som inte orkar vara superaktiva, som inte är perfekta och försöka ha en viss förståelse för att det finns mer i de flesta människors liv än djurrätt.
Min önskan är att djurrättsrörelsen ska vara en plats att kunna åldras i där man alltid är välkommen. Kanske har man en period i livet där man måste plugga intensivt under några år, eller där du måste jobba en massa eller ta hand om en sjuk familjemedlem. Det är och måste alltid vara okej. Det är en kort tid av ditt liv. Det är ganska troligt att du har mycket mer tid under en annan period av ditt liv där du kan göra mer. Men samtidigt kanske det också är möjligt att fortfarande vara aktiv, men inte lika aktiv? Om man jobbar mycket så kanske man istället kan bidra ekonomiskt? Om man flyttar ut på landet med sin familj så kanske man kan ta hand om djur som behöver nya hem? Kanske kan man gå på ett par demonstrationer om året istället för två i veckan? När man sitter där på jobbet och slösurfar på Facebook kanske man kan posta lite länkar om viktiga djurrättsämnen eller skriva en insändare och skicka iväg?
Uttrycket "många bäckar små" stämmer verkligen här.
I England har jag vänner där de är familjer med tre generationer djurrättsaktivister. Visst låter det underbart och det är möjligt även här!
Vissa av oss lever djurrätt. Det är helt enkelt så och något som jag funderat över är just drivkraften hos de personerna. Jag är en av dem där mycket av livet kretsar kring djurrätt och arbetet för djuren och det har gjort att jag fått en ledande roll i djurrättsrörelsen. Det är inte något som jag någonsin bett om eller eftersträvat, utan det har bara blivit så. Men det gör mig inte speciell, jag hade kunnat vara vem som helst.
Jag har träffat alldeles för många förtryckta djur för att kunna blunda för vad jag sett. Rävarna på pälsfarmen som jag såg in i ögonen när jag var barn samtidigt som jag hörde deras desperata skrik, råttorna som räddats från försökslaboratorier som efter ett liv som fria individer somnat in i min famn med våt päls från mina tårar, grisarna som kravlat runt i skit på djurfabrikerna - jag har lovat dem alla att aldrig ge upp. För vad händer om vi slutar kämpa för dem?
Vi har alla olika sätt att få motivation. Min drivkraft är att jag inte kan hantera orättvisor och det har jag aldrig kunnat göra. När jag ser något som är fel så vill jag bara skrika rakt ut och hela jag skakar av ilska och frustration. Så kändes det första gången som jag såg rävar på en pälsfarm när jag var barn och exakt samma känsla får jag fortfarande när jag ser olika former av djurplågeri.
Djurrättsrörelsen i Sverige är fortfarande väldigt ung. Den mer moderna djurrättsrörelsen kan dateras till sent 70-tal, med en ny våg under tidigt 90-tal när begreppet "veganer" eller "militanta veganer" etablerade sig. Trots det så har djurrättsrörelsen uppnått så oerhört mycket och segrarna växer sig starkare hela tiden.
Samtidigt som jag efterlyser fler äldre personer i djurrättsrörelsen så måste jag samtidigt säga hur oerhört tacksam jag är över den nya generationens djurrättsaktivister! Jag får träffa så många härliga ungdomar som brinner för djurens rättigheter och empati verkar aldrig bli omodernt. Den finns alltid där och kommer alltid att göra det så länge som djur utsätts för orättvisor. Varje tid har sina hjältar och mina hjältar är alla ni som slutat acceptera de normer som gör djurens liv till rena helveten. Vetskapen om att ni finns därute gör att jag sover gott om nätterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar